The dreamkillar
En kompis har gjort en novel på sin svenska lektion och jag tyckte att den var så bra så jag tycker att du också ska läsa den.
_______________________________________________________________________________________________
Man kunde inte känna sig levande i drömmar. Inte så här. Det var ett faktum. Inget var suddigt, inget gav mig känslan av glömska. Vanligtvis låg det ett dis över mitt medvetande när jag sov, och sov var något jag garanterat gjorde nu. Eftersom att jag inte hade något som helst minne av att jag vandrat till en skog. Jag kände inte igen den, skogen. Det var som på film. Skrämmande mörkt och kusligt. Så tyst att man kunnat tro att den var helt tömd på liv. Jag kunde i alla fall inte se några särskilt levande träd. För varje steg jag tog tycktes det eka i skogen då kvistarna under mina fötter bröts. Jag hade inga skor på mig, men den stickande smärtan som far genom mig varenda gång jag lyckades kliva på något vasst dämpades av min nyfikenhet och rädsla. Smärta var något jag alltid kunnat skjuta bort, lyckligtvis. Lokalsinne och mörkerseende var dock några av de talanger jag inte blivit belönad med. Inte var jag särskilt klyftig heller. Jag avskydde ensamheten. Trots min bisarra skräck för harar skulle jag föredra att en hare höll mig sällskap just nu. Till slut tog skogen slut. Alldeles för plötsligt. Jag skulle kunna likna det med att duschen plötsligt stängs av efter att vattnet varit skållhett. Man är så oförberedd men ändå lättad över det. Jag tvivlade till och med på att jag sätt en ände på skogen innan den plötsligt tog slut. Synen som överväldigade mig när jag klev ut ur den var dock hundra gånger värre än den kusliga ensamhet jag upplevt inne i skogen.
Lik. Dussintals av dem. Vita som månen själv. Jag slöt mina ögon, nöp mig i armen, höll andan, bet mig så hårt i läppen att den började blöda. Vad som helst för att få mig själv att vakna. Det funkade inte, naturligtvis. När jag åter öppnade ögonen var liken kvar. Deras tomma ögon stirrade på mig, det var vad jag intalade mig i alla fall. Mina ben rörde sig framåt, även fast mitt medvetande skrek i protest. Nu var jag bara några meter från närmaste lik. En liten söt flicka med blåa uppspärrade ögon och blont kort hår. Hon hade uppskattningsvis levt i bara några år. Hennes mor låg bredvid henne, med tanke på likheten. Flickan hade en luggsliten nalle handen. Utslitna ögon, lappade partier överallt på den lurviga kroppen, blodig som flickan själv. Det var då det slog mig. Alla lik var helt tömda på blod. Jag visste inte hur jag kom fram till det, jag bara visste. Kanske syntes det på ett sätt jag omöjligt kunde beskriva. Och det var i samma stund jag visste att kropparna var helt dränerade på blod som jag hörde det. Fnittret. Som en ljuv vaggvisa man genast blev beroende av. Jag kunde inte låta bli att se efter varifrån ljudet kom ifrån. Det ända jag hann se en skymt av var rött, långt hår. Benen rörde sig bort mot ljudkällan och den här gången jublade mitt medvetande snarare än protesterade. Till slut började jag springa. Byns små kullerstens gator och gränder var mycket smala och längs med rännstenen rann en bekant röd vätska. Jag började springa snabbare och tittade febrilt bort och försökte att inte känna den metalliska lukten av blod. Paniken steg snabbt, vilket inte gjorde det bättre. Fnittret hördes igen, vilket tycktes förgylla hela drömmen med förväntning och lättnad. Fnittret blev allt lekfullare,allt högre. Jag sprang till höger och vänster,korsade lik utan att vara medveten om omvärlden. Till slut sprang jag in i den smalaste gränden jag någonsin befunnit mig i och såg till slut fnittrets källa. Den lilla flickan var högst 7 år och hade långt rött hår ner till midjan. Ögonen var svarta och saknade ögonvita. Bara evigt,djupt mörker. Hon log stort,ett skadeglatt hånflin jag sent skulle glömma. Blod prydde området kring hennes leende mun och kläderna var lika blodfläckade de med. Plötsligt sträckte hon ut sin lilla hand mot mig och öppnade den annars slutna knytnäven. Där låg två stycken svarta knappnåls ögon. Minnet av flickan med den luggslitna nallen flimmrade förbi mitt synfällt och ytterligare en kall kåre löpte ner längs med min ryggrad. Bara några sekunder efter kände jag panikslaget hur hennes små vassa huggtänder sjönk in i min hals och började tömma mig på blod. Smärtan tog över mig fullständigt. Sedan mörker.
Flämtande öppnade jag ögonen och andades ut vid åsynen av mitt rum. Lukten av hemma. Känslan av sängkläderna mot min hud. Jag slöt ögonen igen och försökte minnas föregående dröm. Det hade jag verkligen inga problem med. Jag blev både lättad och spänd när jag mindes den. En dröm kunde inte göra skada. Men minnet skulle nästla sig in i mitt medvetande en lång tid framöver. Jag log smått innan jag slog upp ögonen igen. Ett skärande skrik bröt den ljuva tystnaden. Mitt skrik. Flickan med det röda håret stod framför mig. Log samma skrämmande leende som förut. Med det torkade blodet som prydde hennes mun. Jag kröp skrämt längre upp i sängen och svalde panikslaget. Hon närmade sig snabbt sängen. De redan blodiga huggtänderna fälldes ut. Mörker.
_______________________________________________________________________________________________
Man kunde inte känna sig levande i drömmar. Inte så här. Det var ett faktum. Inget var suddigt, inget gav mig känslan av glömska. Vanligtvis låg det ett dis över mitt medvetande när jag sov, och sov var något jag garanterat gjorde nu. Eftersom att jag inte hade något som helst minne av att jag vandrat till en skog. Jag kände inte igen den, skogen. Det var som på film. Skrämmande mörkt och kusligt. Så tyst att man kunnat tro att den var helt tömd på liv. Jag kunde i alla fall inte se några särskilt levande träd. För varje steg jag tog tycktes det eka i skogen då kvistarna under mina fötter bröts. Jag hade inga skor på mig, men den stickande smärtan som far genom mig varenda gång jag lyckades kliva på något vasst dämpades av min nyfikenhet och rädsla. Smärta var något jag alltid kunnat skjuta bort, lyckligtvis. Lokalsinne och mörkerseende var dock några av de talanger jag inte blivit belönad med. Inte var jag särskilt klyftig heller. Jag avskydde ensamheten. Trots min bisarra skräck för harar skulle jag föredra att en hare höll mig sällskap just nu. Till slut tog skogen slut. Alldeles för plötsligt. Jag skulle kunna likna det med att duschen plötsligt stängs av efter att vattnet varit skållhett. Man är så oförberedd men ändå lättad över det. Jag tvivlade till och med på att jag sätt en ände på skogen innan den plötsligt tog slut. Synen som överväldigade mig när jag klev ut ur den var dock hundra gånger värre än den kusliga ensamhet jag upplevt inne i skogen.
Lik. Dussintals av dem. Vita som månen själv. Jag slöt mina ögon, nöp mig i armen, höll andan, bet mig så hårt i läppen att den började blöda. Vad som helst för att få mig själv att vakna. Det funkade inte, naturligtvis. När jag åter öppnade ögonen var liken kvar. Deras tomma ögon stirrade på mig, det var vad jag intalade mig i alla fall. Mina ben rörde sig framåt, även fast mitt medvetande skrek i protest. Nu var jag bara några meter från närmaste lik. En liten söt flicka med blåa uppspärrade ögon och blont kort hår. Hon hade uppskattningsvis levt i bara några år. Hennes mor låg bredvid henne, med tanke på likheten. Flickan hade en luggsliten nalle handen. Utslitna ögon, lappade partier överallt på den lurviga kroppen, blodig som flickan själv. Det var då det slog mig. Alla lik var helt tömda på blod. Jag visste inte hur jag kom fram till det, jag bara visste. Kanske syntes det på ett sätt jag omöjligt kunde beskriva. Och det var i samma stund jag visste att kropparna var helt dränerade på blod som jag hörde det. Fnittret. Som en ljuv vaggvisa man genast blev beroende av. Jag kunde inte låta bli att se efter varifrån ljudet kom ifrån. Det ända jag hann se en skymt av var rött, långt hår. Benen rörde sig bort mot ljudkällan och den här gången jublade mitt medvetande snarare än protesterade. Till slut började jag springa. Byns små kullerstens gator och gränder var mycket smala och längs med rännstenen rann en bekant röd vätska. Jag började springa snabbare och tittade febrilt bort och försökte att inte känna den metalliska lukten av blod. Paniken steg snabbt, vilket inte gjorde det bättre. Fnittret hördes igen, vilket tycktes förgylla hela drömmen med förväntning och lättnad. Fnittret blev allt lekfullare,allt högre. Jag sprang till höger och vänster,korsade lik utan att vara medveten om omvärlden. Till slut sprang jag in i den smalaste gränden jag någonsin befunnit mig i och såg till slut fnittrets källa. Den lilla flickan var högst 7 år och hade långt rött hår ner till midjan. Ögonen var svarta och saknade ögonvita. Bara evigt,djupt mörker. Hon log stort,ett skadeglatt hånflin jag sent skulle glömma. Blod prydde området kring hennes leende mun och kläderna var lika blodfläckade de med. Plötsligt sträckte hon ut sin lilla hand mot mig och öppnade den annars slutna knytnäven. Där låg två stycken svarta knappnåls ögon. Minnet av flickan med den luggslitna nallen flimmrade förbi mitt synfällt och ytterligare en kall kåre löpte ner längs med min ryggrad. Bara några sekunder efter kände jag panikslaget hur hennes små vassa huggtänder sjönk in i min hals och började tömma mig på blod. Smärtan tog över mig fullständigt. Sedan mörker.
Flämtande öppnade jag ögonen och andades ut vid åsynen av mitt rum. Lukten av hemma. Känslan av sängkläderna mot min hud. Jag slöt ögonen igen och försökte minnas föregående dröm. Det hade jag verkligen inga problem med. Jag blev både lättad och spänd när jag mindes den. En dröm kunde inte göra skada. Men minnet skulle nästla sig in i mitt medvetande en lång tid framöver. Jag log smått innan jag slog upp ögonen igen. Ett skärande skrik bröt den ljuva tystnaden. Mitt skrik. Flickan med det röda håret stod framför mig. Log samma skrämmande leende som förut. Med det torkade blodet som prydde hennes mun. Jag kröp skrämt längre upp i sängen och svalde panikslaget. Hon närmade sig snabbt sängen. De redan blodiga huggtänderna fälldes ut. Mörker.
Kommentarer
Trackback
