Text om livet!
Jag börjar från högstadietiden. Allt innan högstadiet är egentligen en ganska bra tid i livet. Man är liten och oskyldig, förstår ingenting om någonting och lever i sin egen lilla värld utan någon som helst ångest och stress tryckandes innanför skallbenet. Man leker sig fram genom dagarna och är fri som en lärka, allt är toppen men det dröjer inte länge innan den slitsamma och smått ironiska resan mot döden drar igång på allvar.
Man börjar högstadiet och även om det är någorlunda långsiktigt skriver man in i sig i systemet som den kommande slav man ska bli för det är precis det allt handlar om. Det enda "samhället" bryr sig om gällande dig är att slipa fram ett redskap de sedan kan forsla ut på arbetsmarknaden och tjäna pengar på. Allt handlar bara om pengar, visst för dig själv också senare i livet men främst för staten - pengar pengar pengar. Ledningen struntar totalt i hur du utvecklas som människa, vad du vill göra i livet eller hur du mår.
Det viktigaste är att vid så tidig ålder som möjligt låsa fast dig i systemet och sakta men säkert börja värdera din existens i kronor, ett vinnande koncept för dem men ett system som i slutändan gör väldigt, väldigt få människor lyckliga.
3 år av ens liv går åt högstadiet och visst är det inget att tjata om, man är fortfarande barn och går dit för ens föräldrar säger det. Man bryr sig inte särskilt mycket om studierna och tänker mest på roliga timmen. Jodå, högstadiet var trots allt också en ganska skön tid i livet men sedan kommer gymnasiet. I gymnasiet blir allt plötsligt betydligt allvarligare och man korvstoppas med mer och mer totalt ointressant skitsnack man aldrig någonsin behöver känna till i det praktiska livet, inte är det minsta intresserad av samt ändå glömmer bort lika snabbt åren därefter. Men man pluggar för fullt samtidigt som trycket från samhället att senare i livet hitta ett bra jobb blir mer och mer påtagligt. Man leds in på nästa skola i processen och allt handlar numera om att få bra betyg så man kan söka vidare till högskolan.
Då har ytterligare 3 år av ditt liv förbrukats och du har tagit studenten. Du kom in på det sökta programmet och nu är det alltså dags för högskolan, ännu en *** skola och den sista etappen innan det slutliga målet att bli ett offer för slavhandeln. Högskolan kräver vanligtvis 4 år av din ungdom och 4 år senare, 4 år äldre har du din examen i handen och då var det "äntligen" dags. Nu har du alltså använt mer än halva ditt liv åt att "studera" diverse onödigheter du för mestadels inte är ett dugg intresserad av som människa varav hälften redan är bortglömda - och priset är att få börja arbeta.
Du hittar drömjobbet som du så länge siktat in dig på men inser ganska snabbt att jobba är riktigt *** tråkigt och slitsamt oavsett. Plötsligt har livet begränsats till en grådaskig liten verklighet och att komma hem efter fem varje dag helt slut i huvudet är inte särskilt roligt. Stress, orkeslöshet och nedstämdhet är bara några av symptonen. Man stängs in i en småaktig liten vardag, lever sitt liv efter en förutsägbar rutin som osar ångest och depression lång väg. Man springer i det oändliga råtthjulet och sliter dag in och dag ut. Få stannar upp och frågar sig själva "Varför?". Jag förstår ärligt talat att fler och fler knegare söker sig till knarket på senare dar. Det är ett helt förjävligt ovärt liv att leva rent ut sagt (har aldrig träffat en jordnära människa som påstått motsatsen), och detta är den såkallade belöningen för att ha "studerat" hela livet, eller, nja jag skulle snarare vilja kalla det för straffet. Ironi på hög nivå.
Men visst är det kul när pengarna kommer in på kontot varje månad, mindre kul är det dock när man inser att mer än halva lönen är halverad, hälften av allt du kämpat och slitit för hela månaden plockar staten bara åt sig utan att du direkt får något tillbaka. Paff säger det och så har dina pengar försvunnit. Systemet som jag inledde med att kalla det, systemet "utbildning" ger äntligen sin vinst tillbaka till staten och det är nästan så man frågar sig om det inte är en själv som betalar för att få vara deras slav. Givetvis tycker jag det är bra att man får den sjukvård man kan komma att behöva etc men det är inget gentemot vad man tvingas "skänka" bort under alla år/hela sin livstid. Vilken framgångsrik affärsmodell de ritat upp, vilken *** vinst de måste göra på oss och vi människor ifrågasätter givetvis ingenting. Vi kallar det istället "verkligheten" och "verkligheten" går inte att säga emot. Absolut inte, det är bara att acceptera.
Jobb, slit, misär, gräl, jobb, slit, misär, gräl, jobb och...
40 år senare, gravt sönderjobbad och utan att någonsin varit särskilt lycklig drabbas du av någon typisk åldersjukdom och läggs in på sjukhus (om man nu inte mot all förmodan skulle få sitt huvude sönderkrossat i en trafikolycka eller dylikt dvs). Men där ligger du i sjuksängen och *** ner dig, stirrar upp i taket med halvöppna ögon och detta gör du varenda *** dag i kanske hela 10 år (som min egen farmor gjorde). Mot slutet förstår du knappt vem du själv är, kan knappt tänka längre och presenten för att ha legat i en och samma säng som en grönsak under dessa 10 år är att det tilllslut sticker till i hjärtat och du går en mycket, mycket smärtsam död tillmötes.
Detta är det ultimata priset för att ha "studerat" och "arbetat" hela livet and that's it. Du dör och din död skrivs bara in i en stor databas av någon gammal kärring som inte vill annat än att gå och dricka kaffe, därefter börjar de direkt tjäna pengar på ditt lik i form av begravningsfirmor etc, och råtthjulet rullar vidare. Så viktig var du för samhället, så viktig var du för världen, så viktig var din existens och aldrig någonsin kommer du få chansen att leva igen, det är över och ditt liv som jordling har gått åt att nästan uteslutande slita för något som i slutändan inte spelar någon roll ändå. Du har vigt ditt liv åt ett "samhälle" som skiter totalt i om du är vid liv eller inte. Ska vi skratta eller gråta tillsammans?
Det här var bara några av mina tankar som jag nu var tvungen att ventilera efter själv ha suttit i skiten i snart 5 år, provat olika jobb och flyttat ett par gånger. Har även studerat människorna kring mig gällande detta och det är skrämmande hur trötta på livet de flesta är. Det är precis samma visa på alla arbetsplatser och det är mycket tydligt vad det är som ligger bakom all misär och dämpad livsglädje. Jag förstår bara inte.. vad är meningen med allt detta? Varför ifrågasätter vi inte mer? Varför nöjer ni er med detta?
Nu menar jag givetvis inte att man ska gå ut naken på gatorna, röka fredspipa och säga emot allt. Jag förstår också att man måste arbeta för att erhålla pengar för att överleva, så är helt enkelt "verkligheten" idag - men man kan åtminstonde tänka utanför lådan och reflektera över vad man är och gör med sitt liv. Är det såhär man vill förbruka sin extremt begränsade tid på jorden? Ni vet väl att man bara lever en gång. Är det värt det?
Är ni redo för att springa i råtthjulet fram tills det att liemannen hälsar er välkomna?
Man börjar högstadiet och även om det är någorlunda långsiktigt skriver man in i sig i systemet som den kommande slav man ska bli för det är precis det allt handlar om. Det enda "samhället" bryr sig om gällande dig är att slipa fram ett redskap de sedan kan forsla ut på arbetsmarknaden och tjäna pengar på. Allt handlar bara om pengar, visst för dig själv också senare i livet men främst för staten - pengar pengar pengar. Ledningen struntar totalt i hur du utvecklas som människa, vad du vill göra i livet eller hur du mår.
Det viktigaste är att vid så tidig ålder som möjligt låsa fast dig i systemet och sakta men säkert börja värdera din existens i kronor, ett vinnande koncept för dem men ett system som i slutändan gör väldigt, väldigt få människor lyckliga.
3 år av ens liv går åt högstadiet och visst är det inget att tjata om, man är fortfarande barn och går dit för ens föräldrar säger det. Man bryr sig inte särskilt mycket om studierna och tänker mest på roliga timmen. Jodå, högstadiet var trots allt också en ganska skön tid i livet men sedan kommer gymnasiet. I gymnasiet blir allt plötsligt betydligt allvarligare och man korvstoppas med mer och mer totalt ointressant skitsnack man aldrig någonsin behöver känna till i det praktiska livet, inte är det minsta intresserad av samt ändå glömmer bort lika snabbt åren därefter. Men man pluggar för fullt samtidigt som trycket från samhället att senare i livet hitta ett bra jobb blir mer och mer påtagligt. Man leds in på nästa skola i processen och allt handlar numera om att få bra betyg så man kan söka vidare till högskolan.
Då har ytterligare 3 år av ditt liv förbrukats och du har tagit studenten. Du kom in på det sökta programmet och nu är det alltså dags för högskolan, ännu en *** skola och den sista etappen innan det slutliga målet att bli ett offer för slavhandeln. Högskolan kräver vanligtvis 4 år av din ungdom och 4 år senare, 4 år äldre har du din examen i handen och då var det "äntligen" dags. Nu har du alltså använt mer än halva ditt liv åt att "studera" diverse onödigheter du för mestadels inte är ett dugg intresserad av som människa varav hälften redan är bortglömda - och priset är att få börja arbeta.
Du hittar drömjobbet som du så länge siktat in dig på men inser ganska snabbt att jobba är riktigt *** tråkigt och slitsamt oavsett. Plötsligt har livet begränsats till en grådaskig liten verklighet och att komma hem efter fem varje dag helt slut i huvudet är inte särskilt roligt. Stress, orkeslöshet och nedstämdhet är bara några av symptonen. Man stängs in i en småaktig liten vardag, lever sitt liv efter en förutsägbar rutin som osar ångest och depression lång väg. Man springer i det oändliga råtthjulet och sliter dag in och dag ut. Få stannar upp och frågar sig själva "Varför?". Jag förstår ärligt talat att fler och fler knegare söker sig till knarket på senare dar. Det är ett helt förjävligt ovärt liv att leva rent ut sagt (har aldrig träffat en jordnära människa som påstått motsatsen), och detta är den såkallade belöningen för att ha "studerat" hela livet, eller, nja jag skulle snarare vilja kalla det för straffet. Ironi på hög nivå.
Men visst är det kul när pengarna kommer in på kontot varje månad, mindre kul är det dock när man inser att mer än halva lönen är halverad, hälften av allt du kämpat och slitit för hela månaden plockar staten bara åt sig utan att du direkt får något tillbaka. Paff säger det och så har dina pengar försvunnit. Systemet som jag inledde med att kalla det, systemet "utbildning" ger äntligen sin vinst tillbaka till staten och det är nästan så man frågar sig om det inte är en själv som betalar för att få vara deras slav. Givetvis tycker jag det är bra att man får den sjukvård man kan komma att behöva etc men det är inget gentemot vad man tvingas "skänka" bort under alla år/hela sin livstid. Vilken framgångsrik affärsmodell de ritat upp, vilken *** vinst de måste göra på oss och vi människor ifrågasätter givetvis ingenting. Vi kallar det istället "verkligheten" och "verkligheten" går inte att säga emot. Absolut inte, det är bara att acceptera.
Jobb, slit, misär, gräl, jobb, slit, misär, gräl, jobb och...
40 år senare, gravt sönderjobbad och utan att någonsin varit särskilt lycklig drabbas du av någon typisk åldersjukdom och läggs in på sjukhus (om man nu inte mot all förmodan skulle få sitt huvude sönderkrossat i en trafikolycka eller dylikt dvs). Men där ligger du i sjuksängen och *** ner dig, stirrar upp i taket med halvöppna ögon och detta gör du varenda *** dag i kanske hela 10 år (som min egen farmor gjorde). Mot slutet förstår du knappt vem du själv är, kan knappt tänka längre och presenten för att ha legat i en och samma säng som en grönsak under dessa 10 år är att det tilllslut sticker till i hjärtat och du går en mycket, mycket smärtsam död tillmötes.
Detta är det ultimata priset för att ha "studerat" och "arbetat" hela livet and that's it. Du dör och din död skrivs bara in i en stor databas av någon gammal kärring som inte vill annat än att gå och dricka kaffe, därefter börjar de direkt tjäna pengar på ditt lik i form av begravningsfirmor etc, och råtthjulet rullar vidare. Så viktig var du för samhället, så viktig var du för världen, så viktig var din existens och aldrig någonsin kommer du få chansen att leva igen, det är över och ditt liv som jordling har gått åt att nästan uteslutande slita för något som i slutändan inte spelar någon roll ändå. Du har vigt ditt liv åt ett "samhälle" som skiter totalt i om du är vid liv eller inte. Ska vi skratta eller gråta tillsammans?
Det här var bara några av mina tankar som jag nu var tvungen att ventilera efter själv ha suttit i skiten i snart 5 år, provat olika jobb och flyttat ett par gånger. Har även studerat människorna kring mig gällande detta och det är skrämmande hur trötta på livet de flesta är. Det är precis samma visa på alla arbetsplatser och det är mycket tydligt vad det är som ligger bakom all misär och dämpad livsglädje. Jag förstår bara inte.. vad är meningen med allt detta? Varför ifrågasätter vi inte mer? Varför nöjer ni er med detta?
Nu menar jag givetvis inte att man ska gå ut naken på gatorna, röka fredspipa och säga emot allt. Jag förstår också att man måste arbeta för att erhålla pengar för att överleva, så är helt enkelt "verkligheten" idag - men man kan åtminstonde tänka utanför lådan och reflektera över vad man är och gör med sitt liv. Är det såhär man vill förbruka sin extremt begränsade tid på jorden? Ni vet väl att man bara lever en gång. Är det värt det?
Är ni redo för att springa i råtthjulet fram tills det att liemannen hälsar er välkomna?
Kommentarer
Trackback
